Beslut

Under en månads tid har mitt liv inte varit så bra rent psykiskt, fysiskt vet jag inte riktigt hur det är, för det fysiska och psykiska kolliderar oftast med varandra, på det sättet att jag oftast inte vet vad som är vad.
Sjukvården gör det inte lättare när man kommer till dom med kroppsliga besvär, och frågan man får är du deprimerad , de har skett många gånger en av dom gångerna hade jag en infektion i kroppen som de krävdes 7 veckor med antibiotika för att få bort.

Men den värsta gången var nog när jag hade 40 graders feber och frugan ringde efter ambulans, när dom kom och skulle hämta mej så började ambulansförarna dividera om jag överhuvudtaget var sjuk och ringde till sjukan och frågade hur dom skulle göra med mej, på sjukhuset tog dom beslut att jag skulle med ambulansen.

Jag kommer än i dag ihåg hur förnedrande det kändes, för någonstans så förstod jag att det berodde på min psykiska hälsa som dom behandlade mej på det sättet, när jag väl kom till sjukan så visade det sig att jag hade blodförgiftning.

Innan jag fick diagnosen att jag hade artros i mina båda höfter så var läkaren inne på att jag kanske var deprimerad och de var jag nog, men på grund av att jag hade så ont och inte kunde ta dom långpromenader som är så viktiga för mej, men röntgen visade vad jag hade vetat ett bra tag.

Får jag urinvägsinfektion, vilket jag ofta har så har jag köpt u-sticka på apoteket, för när jag väl ringer till läkaren då har jag testat och vet att jag urinvägsinfektion och slipper snacket om att jag skulle kunna vara deprimerad .

Under den här månaden som jag har känt mej lite upphängd och nersläppt, har jag hunnit gå vilse några gånger, tappat minnet under längre perioder 2-3 dagar varje gång, och betet mej riktigt ko ko bäng.

Varje gång jag åker in i dimman så blir Kattis livrädd och varje gång hon blir livrädd så blir jag djupt olycklig, Ibland önska jag att jag var en dålig fru med ett dåligt beteende för sitt beteende kan man ändra på och förhoppningsvis bli en bättre människa och bättre fru.
 Men de jag lider av kan jag inte kontrollera, jag kan kompensera henne när jag väl kommer ut ur dimman genom att ta hand om så mycke som möjligt här hemma.
Men på något sätt så känns inte det heller bra, Kattis mår dåligt för att jag mår dåligt, de är  nå slags dåligt samvete  som säger åt mej att göra allt hemma, intellektet säger att jag inte ska ha dåligt samvete men de bryr sig inte mitt känsloliv om.

Jag har nog varit rätt så öppen om att jag inte kommer att gå in i mörkret för att stanna där igen, för dom åren jag var där var fullt tillräckliga för mej och samtidigt vet jag om att jag inte skulle kunna kämpa mej upp en gång till.
Dagboken är oxå en slags koll på mej själv, för någonstans måste jag ju ta information från, för att kunna ta rätt beslut, ett beslut som förhoppningsvis är en bra bit bort.

Ha det så bra där ute i cyberrymden