Länge sedan jag skrev sist, låter som en återupprepning, men det är jäkligt svårt att skriva när hjärnan är i något slags noll läge.
På eget bevåg så ökade jag litiumet efter sista minnesbortfallsresan, har ingen vidare lust att åka på en manisk period för jag tror inte att min hjärna skulle palla med det.
Så nu sitter jag och är som ett streck och har inga som helst känslor att vilja göra någonting, jag gör saker men utan att känna känslan som gjorde att jag kunde göra hur mycke som helst innan jag ökade litiumdosen.
Jävla pissmedicin, ska jag överleva så måste jag ta hög dos, men tar jag hög dos så känns det som att jag inte lever, jävla val det är som att välja mellan pest och kolera, inget av alternativen är bra.
Jag har haft så många minnesbortfall de senaste halvåret då jag oxå har betet mej riktikt koko enligt frugan, risken är stor enligt både kurator, psykolog och psykiatriker att min hjärna kan återigen stanna i det stadiet.
Utvärderingen som psykologen gjorde på mej visade att jag på 13 av 15 tester stod på samma nivå som då jag var som sjukast, det jag hade förbättrat rejält var de verbala och att se helheter, 2 av 15 ( rätt ) på 8 år fick i alla fall inte mej att hoppa av glädje.
Jag har en jäkla massa tankar inombords som jag inte pratar med så många om, kompisen nere på staden kan jag prata med det mesta om, de är skönt med henne för de blir inte en massa känslopjunk, vi ligger liksom på samma nivå när det gäller livet nu å livets slut.
Ha det så bra alla ni där ute i cyberrymden
Livet ska inte få ta död på mej, jag ska ta död på livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar