Irrfärdsliv

En vecka sedan jag skrev sist å mycket har hänt, 4 dagar hos Karlsson, där vi hade en lite försenad julklappsutdelning, när allt uppackande var klart så hade vi alla 3 varsitt par rödrutiga flanellpyjamasbyxor,
Knutten fick återigen träffa på Tussen som direkt talade om vart skåpet skulle stå, men hon visade de på ett riktigt bra sätt, Knutten försökte få igång henne å leka flera gånger men utan resultat.

Sista kvällen i Bollnäs fick jag feber, Karlsson eldade i öppna spisen så det var 27 grader varmt inne, trotts de låg jag under en filt på soffan å skallrade tänder, på hemvägen var de tjockaste dunjackan på hela vägen + att frugan höll full värme på i bilen.

Väl hemma på Söndag packade vi upp, jag tog feber och hade 40 grader, gick och lade mej och klev upp på Onsdag utan att ha några minnen av dessa dagar, när jag klev ut ur mitt rum stog Kattis där och skällde ut mej så det riktigt sved runt mina öron, när jag var färdigutskälld så gick jag å la mej igen utan att ha öppnat truten själv.

Jag förstod någonstans att under dessa dagar hade jag varit i ingemansland och att Kattis inte egentligen skällde på mej utan var bara förtvivlat förtvivlad, ett av tecknen på att något hade hänt var att mitt rum såg ut som rummet från helvetet.

När jag klev upp igen på Onsdag kväll så satt Kattis och jag och pratade, hon berättade vad som hade hänt dom här dygnen å de var inget roligt att höra, av all stressen beroende på det jag pysslat med så hade hon fått hjärtflimmer, Så säger hon till mej, Anna om du dödar mej så kommer du väl att döda dej själv, de var som att få ett järnspett nerkört från skallen och neråt, jag kunde inte säga någonting bara nicka.
Jag skulle kunna låta läkaren medicinera ner mej för de har dom velat göra länge, men då lever inte jag längre, utan blir en tjockis med tom blick som inte orkar leva ett riktigt liv, men då överlever Kattis. Men Kattis har rätt hennes hjärta klarar inte av dom påfrestningar som blir när jag är ingemansland, hon får ingen sömn för hon vågar inte sova.

Jag är inte våldsam mot Kattis på något vis, de har jag aldrig varit, de är mer det att jag sysslar med saker som djupt dementa kan göra och sover inte på nätterna.
Katarina har inte fått någon stöttning på något vis under all dessa år, utan burit bördan själv, men på Onsdag var hon så trött uppgiven och maktlös så hon frågade mej vad hon skulle kunna göra när jag blir som jag blir ibland.
Jag sa ring Psykakuten å be dom komma å hämta mej, kan man göra så sa hon, de går hur bra som helst sa jag.
På Torsdag ringde Kattis Psykläkaren och berättade att hon inte längre orkade med mej när jag blev i de tillstånd som jag varit i, hon berättade mycke mer men de ska jag inte gå in på nu, hon frågade läkaren om de de med psykakuten, de går hur bra som helst svarade läkaren, jag skriver in i Annas papper, så då vet dom att när du ringer då skickar dom någon å hämtar henne utan att ifrågasätta dig.

På ett sätt känns den åtgärden bra för mej för då har kattis en utväg, men på ett annat sätt känns det riktigt obehagligt, för när jag blev utskriven för x antal år sedan så sa jag att i dessa  i dom där deprimerande korridorerna ska jag aldrig mera gå igen igen, men när jag blir så där snurrig så behöver jag hjälp att stoppa upp det, man brukar få en hästspruta med sömnmedel och lungnande så man sover i 2 dygn, sedan är man på banan igen